I december recenserades Och sedan fogas ihop igen i Tidningen Kulturen. Skitkul såklart. Den kritik som framförs kan jag svälja, och det Benjamin Ozolins skriver om boken väcker frågor som är väldigt intressanta att gnaga lite på.
Bland annat önskar Ozolins att jag hade omformulerat det som ”kan uppfattas som effektsökeri” och syftar då på partier som han menar är hårt könsfixerade. Jag menar själv både ja och nej. En av tankarna med det ”halvautomatiska” sättet att skriva dessa texter var just att lura min egen inre censor, att faktiskt låta trötta tankar, störda tankar, trilskande och pockande och undertryckta tankar (etc), landa på pappret utan större intellektuella omvägar. Att i möjligaste mån låta den inre kompassen snurra fritt. Då blir det så här, på gott och ont. Metoden före orden så att säga. Oavsett så tror jag att det vilar en stor fara i att anpassa det man skriver utifrån hur den ”kan uppfattas.” Det tangerar en slags sjävcensur och genererar i värsta fall en väldigt ljummen och tillrättalagd text.
Kanske borde jag ha varit fullt konsekvent åt det ena eller andra hållet; bibehållit allt exakt som det noterades i första ögonblicket (”helautomatiskt”), alternativt använt det som en inledande skiss och sedan bearbeta toch språkligt modellerat denna? Blev det nu ett antingeneller eller? Jag vet inte. Men lite tillrättalagt är det trots allt. Texterna har genomgått vissa efterarbetningar, precis som Ozolins noterar, men vad jag kan erinra mig låg inte mitt fokus inte i första hand på att radera/omformulera kukfittaknulla-partier, utan snarare i att lägga till, att skapa kontraster till det mer surrealistiska(?) flödet av associationer.
Hade jag satt mig på samma tåg och genomfört denna ”skrivövning” en vecka tidigare eller en vecka senare hade det blivit en helt annan text. Totalt befriad från könsfixering, eller med ännu större drag av det samma – omöjligt att säga. Av denna anledning hade kanske en datering av texterna varit på sin plats. Att på något sätt nagla fast orden i ett specifikt datum där de kan existera, och utanför vars ramar den är totalt intetsägande?
Nå. Bara några tankar. Och nej, detta ska inte på något sätt ses som ett försvarstal eller bittert genmäle. Sanningen är den att jag sällan får tillfälle att resonera om och kring det jag skriver. Dels för att jag är en osäker själ som med rädslans försvarsmekanismer drar mig för respons, dels för att jag är sjukligt rastlös och alltid är på väg någon annanstans så fort jag naglat dit en punkt. Därför är jag mycket glad för de få recensioner som dyker upp. Det tvingar mig att stanna till lite, att fundera över vad som sägs och det drar in lite stråk av poetik i skallen. Det kan aldrig skada.
Den som undrar vad i hela friden det är för text jag snackar om kan såklart beställa ett ex här och ta reda på det! Eller mejla mig.
Postat den10 januari, 2012
0